Händelselös dag.

Men jag var iallafall och repade med Blue och Violet hemma hos Violet idag, vi fick massor gjort (mer än vad vi brukar iaf) och det var skoj. ^^ Vi håller på att jobba på en låt vid namn Killaway time som Violet gjort musiken till och jag skrivit texten till x3 Älskar musiken men texten kan behöva lite omskrivning ._. 

Aaaaaah, vi beställde från odium idag! :D Och precis till idag (tror jag) hade min kjol kommit in i vitt igen så jag köpte den i vitt! *-* Mumma.

Imorgon kommer Violet och kanske blue och vi ska träna mer på Killaway time, sen kommer min ängel <33333333333 (längta ihjäl sig)

Hur fan kan klockan redan vara halv 12? Känns som om jag precis vaknade... En dag mindre. Jag tror jag måste börja göra något med mina dagar så att de går långsammare... Q_Q Bwah, ja, den går väl som långsammast när man inte gör något alls, men dagarna springer ju iväg från mig! Dx 17 dagar kvar... 

Vad spelar allting för roll nu, egentligen? Vad spelar det för roll att jag inte vill flytta och börja på skvadern? Vad spelar det för roll att jag har en illavarslande känsla om det här? Jag har ju haft så fel om allting annat, de flesta val jag har gjort har lett mig i fel riktning. Jag behöver helt enkelt ett nytt perspektiv, en ny sinvinkel på sakerna jag gör, valen jag gör.

Helt sanningsenligt, vad vill jag nu? Jag måste börja försöka förstå mig på mig själv...

Att slippa ta itu med skolan, flytten, nervositeten och rädslan, rädslan som aldrig försvinner, det oändliga tvivlandet på mig själv och på andra, alla mysslyckanden, alla tvångsmässiga val och att äntligen, ÄNTLIGEN få ut alla outhärdliga minnen ur huvudet... Jag vill berätta. Jag vill berätta att den försat som såg att jag skurit mig var Linda Runnfors. Att med en enkel handvändning var det glömt av alla som satt runt bordet just då. Jag vill berätta om olika tillfällen då mobbingen var som värst. Om när mamma och pappa berättade att de skulle skiljas, om alla dessa oändliga dagar med hemundervisning. Om hur nätterna av förstelnande rädsla har härdat mig. Om min tro, om mitt liv. Problemet är att det finns ingen anledning för mig att göra det, jag mår bara så jävla dåligt av att tänka på det hela tiden.

Att ha skrivit ner det får mig iallafall att må lite bättre, nu kommer det iallafall aldrig att glömmas bort.

Jag behöver allvarligt talat hjälp nu. Vad för hjälp? Ingen jävla aning. 

Det är det som gör det här så jävla svårt! Jag vet inte hur man botar tankar.. hur man botar minnen... jag vet inte om jag vill till bup igen. Förra gången var det enda som visade sig att jag inte klarade av att vara ärlig. Jag har aldrig klarat av att vara ärlig. Inte om allt, iallafall. Det känns som att en del saker skulle ingen, absolut ingen kunna förstå, om de inte varit där själv. Jag vet inte ens om det finns ord nog att försöka få någon att förstå det, allt är bara så jävla konstigt. Jag har försökt att förklara för mig själv men det är tamigfan helt jävla omöjligt. 

-jag ber om ursäkt för att ordet "jag" kommer upp ungefär 578436473065 i varje blogginlägg men jag måste skriva av mig-

Jag vet inte vem jag ska vända mig till. 

Det är 18 dagar kvar... 18! Snart kommer den där förbannade prövningen som alla "tror på mig", att jag kommer klara av. Jag blir galen... alla har sina egna saker att koncentrera sig på. Men folk säger att de alltid ska finnas där, det är bara en jävla missuppfattning allting. Det här är den största prövningen hittills skulle jag vilja säga, och visst, fullt med folk har funnits där under tiden då jag oroat mig för den men de har funnits där genom att säga att de ska finnas med mig hela vägen... jag känner mig knäpp, sjukt barnslig och egoistisk när jag skriver sånt här men jag är så otroligt trött på tomma ord och tomma löften.

Nej, nu tänkte jag skriva på ett nytt stycke men nu känner jag mig bara så jävla barnslig och jobbig, så nu ska jag fanimig ge mig. Jag har skrivit av mig lite iallafall. Jag hoppas att ni inte tar det här på för stort allvar och jag förstår att ni inte orkade läsa det. <_< Bonne nuit *bugar och tar av sig hatten* (pengar tack?) 

Jag försöker, varje dag, att inte låta mitt mående gå ut över de i min närhet - jag har alltid stört mig på folk som bråkar med sina vänner bara för att de är på dåligt humör, så varje dag försöker jag att verka så oberörd som möjligt. Men ibland kan man helt enkelt inte hålla desperation inne, och alla föräldrar/vänner/vuxna i närheten råder en att släppa ut allt - och när man väl gör det så får man skit för det. Sedan frågar de varför man håller det inne och gömmer det, är det så jävla konstigt då? Det blir som något konstigt, vridet jävla svek och det blir helt enkelt bara för mycket..

Haha, jaha, nu fattar jag... det var inte det att det var mig du ville säga allt det där till, det var mer att ha någon att säga det till... I get it.