Varför måste det vara så jävla svårt att ta ställning till vissa saker? Ugh, varför måste allting vara så jävla svårt?

Imorrn har Blue filmkväll så då ska jag nog tid, längtar efter att få lite sällskap som jag faktiskt mår bra av och som kan få mig att tänka på andra saker

i want to disappear

Det är konstigt kolsvart ute, in the way that man inte ser ett jävla dugg x_x Vad fan, hur kan sommaren redan vara slut? 13e augusti... 25e augusti... sen är det höst och då springer dagarna ifrån en igen och då är det helt plötsligt vinter. xxxxxxx

Jag minns förra hösten, gå på första skoldagen, åka hem, sova i ett dygn, ligga i sängen en vecka och sedan börja på hantverks. (there it is again...)Jag kommer bara ihåg lite grann av första skoldagen, en liten känsla av oro och tusen tankar som irrade runt och försökta analysera alla människors rörelser medan jag satt i soffan och stirrade på de onaturligt stora lamporna ovanför bordet. Hm, och jag minns inte hur jag kom att lära känna Ninni och Johanna, jag minns inte vad Petra hade för reaktioner på att träffa mig igen, jag minns inte mina egna reaktioner, ingenting. Men jag minns att vi 4 satt bakom ett hus ute i harmånger under lunchrasten och solade, och jag minns att det kändes så jävla bra. Som en befrielse.

Jag vet att man inte kan se in i framtiden men jag tror bara inte att den här skolstarten kommer bli likadan. For one thing, förra året var jag desperat efter att bli accepterad och gillad, det här året har jag ingen lust att skaffa nya vänner, jag vill inte ha fler än de jag har. Folk tycker alltid att jag är konstig när jag säger det, de skrattar bort det eller säger "vänner kan man aldrig ha för mycket av" men sanningen är den att det kan man. <.< Jag vill bara inte ha så mycket folk som måste lära känna mig, och som jag måste lära känna, igen. Det känns bara konstigt att börja om från början med någon... känns som att jag gjort det tillräckligt.

Besides, det är en helt ny miljö och helt nya människor och en helt ny dagsrutin, visserligen var det också det förra året men då ville jag inget hellre än att få kunna gå i skolan och känna mig precis som alla andra...things change, painfully enough.

Jag saknar alla, jag saknar Eva, Bosse, Petra, Ninni, Yohanna, Camilla, Hasse, alla som fanns på hantverks. Mest saknar jag ändå Kristin för att hon lyssnade och stod ut med mig mer än de allra flesta har gjort...and it helps. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare utan den hjälpen, ärligt talat...en av de få jag kunnat vara ärlig mot. And then there's the one thing I never said but which I should've said a million times, thank you.