Frågan är bara hur jag lyckas med det här. Gång på gång på jävla gång... Hur jag alltid lyckas försätta mig i såna här situationer.

"Men det är ju inte ditt fel"

Eftersom att det händer om och om igen så måste det väl vara det på något sätt, eller hur?

Sista helgen.

Sista helgen.

Sista, sista och verkligen sista, aldrig mer. Inte en enda gång. Idag var kanske sista gången jag låste dörren - jag vet inte. Jag mår så jävla dåligt av det här så jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga eller göra.

Efter att jag hade pratat med mamma och hon sa att vi inte skulle vara där idag började jag gråta - fråga mig inte varför, för det vet jag inte - och jag grät hela vägen hem till pappa. Allting rasade ner på samma gång helt utan anledning men det var första gången jag grät självmant på...jag vet inte hur länge.

Allt jag vet är att det här, är alldeles för mycket för mig. Det här, och allting annat...(jag hoppas du förstår)

Ja, jag tänker på det ibland. Oftare och oftare faktiskt. Det sjuka är att helt plötsligt finns det ingen att prata med om det, ingen annan än ett svart tjockt skrivblock, och det som alltid gick så lätt att säga, det som alltid gick så lätt att säga när man egentligen inte förstod att folk tänkte saker om det, går inte att få ur sig längre. Jag försöker sluta tänka på det och en del av mig har alltid sagt att det aldrig kommer hända, men helt plötsligt är jag rädd. Rädd för att det kommer hända, men är det inte det jag har velat så länge nu? Har jag inte det? Jo, det har jag, bara inte såhär..

Rolig kväll igår, var hos Blue med henne, Foreman, Violet, Sofia, Jenny och Sofie. ^^ Massa med tårta och massa med film; Moulin Rouge, Saw III och Hajen (ingen brydde sig om Hajen). ^^ Vi började kolla på katten Gustaf vid 2 på natten och det tog inte lång tid innan jag somnade, då hade jag kommit in på min 28e vakna timme ._. Och imorse vid 10-11 så var Violet och sofia vakna och de är INTE bra på att vara tysta, så, det var inte så himla mycket mer sömn efter det. ^^ Så kollade vi på första Saw och sedan cyklade jag iväg till mamma, eftersom hon ringde dagen innan och sa att vi skulle till henne idag. Hum, när jag kom dit var det ingen där och bredbandet har flyttat till lägenheten redan, så jag satte mig och spelade sims (höhö) men efter ett tag så ringde jag till pappa och han sa att vi inte alls skulle dit idag. x_x Sen ringde jag till mamma och hon sa också att vi inte skulle dit, så det var bara att cykla hem till pappa igen... undrar om jag håller på att bli galen helt. Jag minns ju så tydligt att mamma sa det igår! ...

anyway.

När jag kom tillbaka hit mådde jag så extremt jävla jätteilla så jag la mig och sov, sen dess har jag bara mått HGIEOSÖHGEÖSHTEÖT.

Imorrn ska vi till mamma då, och packa ner allting. Packa ner det som fortfarande står kvar. TV, stereo, lampor, ja, ni vet.

Det är sista helgen i huset. Sista! jag har aldrig flyttat nån gång så ni som har det tycker säkert att jag överreagerar och så men det känns så sjukt att veta att det inte kommer att finnas ett hus nere vid E4an, hos Ida, som man kan gå till. För dit ska någon annan flytta nu... hm... nej, det känns bara alldeles för konstigt. Det känns bara alldeles för... ja. Panikslaget.

Kommer inte ihåg när jag skrev blogg senast men nu har jag och Blue iallafall fått en lägenhet i Sundsvall!^^ Kommer bli skönt att slippa pendla mellan Jättendal och Sundsvall varje dag, men det blir ännu mindre tid med familjen... urgh. Känner att jag inte kan uttrycka mig ordentligt nu så jag orkar inte skriva mer, för det känns inte som att jag kan få folk att förstå just nu ändå.

panik