Jag skrev en ny låt i helgen, kom på att jag inte lagt upp den här än. Muha. Så, here goes.

Silent sparkles in the sky

Silent whispers, silent screams

Longing for the unknowing

With darkness for quiet company

Words examine my veins

While hands push through my defensive soul

Touching the deepest secret

My mind is black as coal

Carry the wind with your eyes

I can see the ice inside

Cry for me, let the tears speak for you

Let them freeze us out, oh won't you please cry?

You're numb and you're spreading in my heart

Slowly gracing edges of pain

The darkness and cold are loving you

With your face covered in pouring rain

Beauty flawed by razor tears

Calming your scared and crumbled heart

And the laugh, oh soft as feathers

Death was sleeping next to you from the start

You're dragging the pain, the pain of seven

But agony makes your dreams feel like heaven

Empty pages, filled with words

Will they ever gain meaning to me?

While storming forests tell me secrets

She's figuring out who next to be

Trust is dropping like rain and tears

She fell into my arms, you've lived through your worst fears

And though she is now reaching for the sky,

She, like me, would really like to...

~~

Tell me what you think

Kan jag inte få upphöra att existera, bara för en liten stund? Bara för att få vila mig... mig och alla mina sinnen. Mitt huvud dunkar och jag är så trött, trött efter alla intryck, efter allt som hänt. Efter alla små, alla stora tillfällen, alla saker som har hänt, alla saker och tillfällen som jag vet med mig att jag aldrig, aldrig nånsin kommer glömma.

Jag är trött efter alla dagar då jag bara velat öka dosen på de antidepressiva, bara för att se vad som hände. Trött efter alla dagar jag skar mig, trött efter all blodförlust, trött efter alla ord, trött efter alla löften, trött efter alla krossade drömmar och trött efter alla de timmarna jag känt mig som världens största misslyckande.

Jag kommer inte kunna glömma dig. Jag tänker på dig hela tiden... och jag vet inte riktigt vem jag ska prata om det med. Det är så uttjatat, jag har pratat om det så många gånger... det finns egentligen inte så mycket mer att säga, och när jag säger till någon att dina ord fortfarande ringer i mina öron blir de arga, de säger "men du vet att det inte är så. Sluta säga så!"... och jag tappar lusten direkt att prata om det.

Finns det ingen som förstår? Jag vet ingen som kan spegla sig i den här känslan... faktiskt. Jag vet att det finns många som kan det, men ingen jag kan prata med. Ugh, jag får så dåligt samvete bara av att skriva något sånt här... men faktum kvarstår att jag mår så jävla dåligt, så jävla fucking dåligt, fortfarande, efter allt, och ingen vill höra det mer.

Ingen vill att jag ska säga alla saker som sitter så jävla djupt inne... ingen vill höra att jag vill dö, att jag vill slippa. De vill att jag ska prata om det och inte hålla det inombords, men de vill inte höra det. Varför jag skriver det i den här bloggen, är en bra fråga, eftersom vem som helst kan gå in och läsa det. Jag bryr mig inte... jag vill inte bry mig heller. Jag vill sätta händerna för ansiktet, slänga mig på sängen och skrika, gråta, skrika tills rösten tar slut och tills tårarna torkar, och sen vill jag sova. Jag vill bara ligga kvar... Jag är inte riktigt säker på att jag orkar något av det här nu, inte riktigt. Men å andra sidan så jag har inte orkat det här på så himla länge att det nog är bra att någon tar tag i mig och säger åt mig att jag måste göra det nu, även om det gör förbannat ont... kanske det vänder någon dag. Jag har svårt att se det, men jag hoppas...

Jag rensade ut en kasse med mina gamla skolsaker från högstadiet, och hittade min NObok från 7an. Längst bak i boken hade jag skrivit något bloggliknande, om mitt liv, eller snarare om mitt liv vid just den tidpunkten. En bit in i texten hittade jag meningen "om jag överlever till min 13e födelsedag har jag tur, men det tvivlar jag starkt på"

Verkar som jag hade tur då, after all? Jag är snart 16... det är ju för fan tre år sedan... herregud.

Jag har börjat skriva så himla mycket mer och jag bryr mig inte speciellt mycket ifall folk inte orkar läsa den, om de tycker det är onödigt eller vadsomhelst, jag vet inte om det är för att jag försöker lägga allting bakom mig nu... det är bara så jävla svårt. Det kommer ta sån himla tid och det är synd att det är det jag inte har...

En sak slog mig i alla fall idag, att när vi har flyttat klart och jag har börjat på nya skolan så behöver jag iallafall inte må dåligt över att tiden går för fort. Nu kommer det bli "åh jag kan inte vänta till sommarlovet" osv, och inte tvärtom..

Jag har äntligen lyckas hamna i en situation där jag faktiskt litar på folket omkring mig, äntligen lyckas jag lita på att de finns där och inte tänker lämna mig. Men att lägga allt det här bakom mig verkar medföra någon konstig slags avskärmande känsla mot alla andra... de vill springa, de vill att saker ska hända, de vill att deras liv ska förändras och de vill ut i världen och klara saker, det... ja. Ja, det känns som att det bara kan vara för svårt att förstå ibland när någon vill ha massor med tid, massor med tid att reparera sig, reparera hålen som gått rakt genom själen, för att de inte vill ha massor med bra saker förrän de har helat sig och faktiskt kan njuta av att ha alla de här bra sakerna, och må bra.