Kan jag inte få upphöra att existera, bara för en liten stund? Bara för att få vila mig... mig och alla mina sinnen. Mitt huvud dunkar och jag är så trött, trött efter alla intryck, efter allt som hänt. Efter alla små, alla stora tillfällen, alla saker som har hänt, alla saker och tillfällen som jag vet med mig att jag aldrig, aldrig nånsin kommer glömma.

Jag är trött efter alla dagar då jag bara velat öka dosen på de antidepressiva, bara för att se vad som hände. Trött efter alla dagar jag skar mig, trött efter all blodförlust, trött efter alla ord, trött efter alla löften, trött efter alla krossade drömmar och trött efter alla de timmarna jag känt mig som världens största misslyckande.

Jag kommer inte kunna glömma dig. Jag tänker på dig hela tiden... och jag vet inte riktigt vem jag ska prata om det med. Det är så uttjatat, jag har pratat om det så många gånger... det finns egentligen inte så mycket mer att säga, och när jag säger till någon att dina ord fortfarande ringer i mina öron blir de arga, de säger "men du vet att det inte är så. Sluta säga så!"... och jag tappar lusten direkt att prata om det.

Finns det ingen som förstår? Jag vet ingen som kan spegla sig i den här känslan... faktiskt. Jag vet att det finns många som kan det, men ingen jag kan prata med. Ugh, jag får så dåligt samvete bara av att skriva något sånt här... men faktum kvarstår att jag mår så jävla dåligt, så jävla fucking dåligt, fortfarande, efter allt, och ingen vill höra det mer.

Ingen vill att jag ska säga alla saker som sitter så jävla djupt inne... ingen vill höra att jag vill dö, att jag vill slippa. De vill att jag ska prata om det och inte hålla det inombords, men de vill inte höra det. Varför jag skriver det i den här bloggen, är en bra fråga, eftersom vem som helst kan gå in och läsa det. Jag bryr mig inte... jag vill inte bry mig heller. Jag vill sätta händerna för ansiktet, slänga mig på sängen och skrika, gråta, skrika tills rösten tar slut och tills tårarna torkar, och sen vill jag sova. Jag vill bara ligga kvar... Jag är inte riktigt säker på att jag orkar något av det här nu, inte riktigt. Men å andra sidan så jag har inte orkat det här på så himla länge att det nog är bra att någon tar tag i mig och säger åt mig att jag måste göra det nu, även om det gör förbannat ont... kanske det vänder någon dag. Jag har svårt att se det, men jag hoppas...

Jag rensade ut en kasse med mina gamla skolsaker från högstadiet, och hittade min NObok från 7an. Längst bak i boken hade jag skrivit något bloggliknande, om mitt liv, eller snarare om mitt liv vid just den tidpunkten. En bit in i texten hittade jag meningen "om jag överlever till min 13e födelsedag har jag tur, men det tvivlar jag starkt på"

Verkar som jag hade tur då, after all? Jag är snart 16... det är ju för fan tre år sedan... herregud.

Jag har börjat skriva så himla mycket mer och jag bryr mig inte speciellt mycket ifall folk inte orkar läsa den, om de tycker det är onödigt eller vadsomhelst, jag vet inte om det är för att jag försöker lägga allting bakom mig nu... det är bara så jävla svårt. Det kommer ta sån himla tid och det är synd att det är det jag inte har...

En sak slog mig i alla fall idag, att när vi har flyttat klart och jag har börjat på nya skolan så behöver jag iallafall inte må dåligt över att tiden går för fort. Nu kommer det bli "åh jag kan inte vänta till sommarlovet" osv, och inte tvärtom..

Jag har äntligen lyckas hamna i en situation där jag faktiskt litar på folket omkring mig, äntligen lyckas jag lita på att de finns där och inte tänker lämna mig. Men att lägga allt det här bakom mig verkar medföra någon konstig slags avskärmande känsla mot alla andra... de vill springa, de vill att saker ska hända, de vill att deras liv ska förändras och de vill ut i världen och klara saker, det... ja. Ja, det känns som att det bara kan vara för svårt att förstå ibland när någon vill ha massor med tid, massor med tid att reparera sig, reparera hålen som gått rakt genom själen, för att de inte vill ha massor med bra saker förrän de har helat sig och faktiskt kan njuta av att ha alla de här bra sakerna, och må bra.

 

Sania

19 augusti 2008 15:56

Du borde kanske skrika.. Då kanske det känns bättre.. < Men jag finns här för dig..

http://Sania.blogg.se

 

:)

19 augusti 2008 18:47

Hallå!
Med ett leende på läpparna....något positivt, vad glad jag blir. Jag hoppas du förstår vad långt du har kommit. Isa är stark, Isa är värdefull. Den positiva energin ökar för varje minut. Allt som sker är rätt och har en mening.

 

Filly

20 augusti 2008 17:00

Jag förstår att du ibland vill sluta existera. Men du ska absolut inte ha dåligt samvete för att du mår dåligt. Och nu påstår inte jag att det är lätt att inte ha dåligt samvete för jag har det jämt, men det är inte bra att ha det..Och det blir bättre, jag lovar. Ge inte upp och jag finns här om du vill prata !

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...