En sak förstår jag inte... eller, det är väl en av många saker, speciellt just nu, men... En del av de som säger att de ska finnas där jämt, bland de viktigaste människorna också, de säger att de alltid ska hjälpa mig på det sättet jag behöver - alltid. Och ja, självklart har degjort hur mycket som helst och det är inte som om jag inte uppskattar det... för jag behöver det verkligen.

Men efter en dag då allting har gått fel, då ingen verkar se att man behöver hjälp och man frågar efter en tjänst - då skrattar de och säger att "jag kan ju inte alltid hjälpa dig med allt"

Alla tårar tar slut någon gång... och de flesta glöms helt bort. Imorse i skolan tänkte jag på gårdagens tårar och de verkade fullständigt betydelselösa - nu verkar deras mening bränna sin väg tillbaka in i mina sinnen. Det är som om tårarna försvinner ut och in i fokus - ena stunden är de så otroligt suddiga att man nästan helt glömt dem och andra stunden känns de verkligare än jag själv. Jag förstår det inte riktigt... Who am I kidding? 

Jag förstår absolut ingenting av nånting som pågår just nu... just go with the flow. Som på backens. Och hoppas på att utgången av det inte blir densamma.

Och varför, varför varför varför förstår du inte? Varför ställer du krav på mig? Du läser väl här, du läser allt jag skriver? Förstår du inte?

Sluta ställa krav på mig... kan du inte försöka förstå ens lite grann att jag behöver andrum? Hur ska jag kunna hålla samma takt som dina krav när jag knappt kan stå på benen?

Du ska ju iallafall föreställa någon som står så otroligt nära mig som du gör...

Och nej jag kanske inte förstår, men chansen att jag gör det ökar ju inte direkt om du stänger av dig från mig...

Nu vill jag bara ha total ärlighet, från alla håll - jag vill bara veta vad som händer. Det som betyder något verkar, precis som tårarna, försvinna ur fokus - och jag vill inte tappa bort det helt.  Inte igen.

Jag har krävt alldeles för mycket av alla. Visst, ni kan försöka övertyga mig om motsatsen och det kanske funkar för en kväll men känslan vill inte hålla i sig - jag kan inte rymma från det här. Och till och med det verkar folk ta illa upp av...

förlåt, förlåt för att jag knappt själv vet vad jag skriver. Bara en jävla massa svammel...

och du...bara för att ni inte förstår sättet jag tänker på betyder inte det att jag tänker på fel sätt... sluta behandla mig som om jag vore tre år gammal.... 

 

Sania

30 augusti 2008 12:29

Vem ställer krav? :O

http://Sania.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...