Händelselös dag.

Men jag var iallafall och repade med Blue och Violet hemma hos Violet idag, vi fick massor gjort (mer än vad vi brukar iaf) och det var skoj. ^^ Vi håller på att jobba på en låt vid namn Killaway time som Violet gjort musiken till och jag skrivit texten till x3 Älskar musiken men texten kan behöva lite omskrivning ._. 

Aaaaaah, vi beställde från odium idag! :D Och precis till idag (tror jag) hade min kjol kommit in i vitt igen så jag köpte den i vitt! *-* Mumma.

Imorgon kommer Violet och kanske blue och vi ska träna mer på Killaway time, sen kommer min ängel <33333333333 (längta ihjäl sig)

Hur fan kan klockan redan vara halv 12? Känns som om jag precis vaknade... En dag mindre. Jag tror jag måste börja göra något med mina dagar så att de går långsammare... Q_Q Bwah, ja, den går väl som långsammast när man inte gör något alls, men dagarna springer ju iväg från mig! Dx 17 dagar kvar... 

Vad spelar allting för roll nu, egentligen? Vad spelar det för roll att jag inte vill flytta och börja på skvadern? Vad spelar det för roll att jag har en illavarslande känsla om det här? Jag har ju haft så fel om allting annat, de flesta val jag har gjort har lett mig i fel riktning. Jag behöver helt enkelt ett nytt perspektiv, en ny sinvinkel på sakerna jag gör, valen jag gör.

Helt sanningsenligt, vad vill jag nu? Jag måste börja försöka förstå mig på mig själv...

Att slippa ta itu med skolan, flytten, nervositeten och rädslan, rädslan som aldrig försvinner, det oändliga tvivlandet på mig själv och på andra, alla mysslyckanden, alla tvångsmässiga val och att äntligen, ÄNTLIGEN få ut alla outhärdliga minnen ur huvudet... Jag vill berätta. Jag vill berätta att den försat som såg att jag skurit mig var Linda Runnfors. Att med en enkel handvändning var det glömt av alla som satt runt bordet just då. Jag vill berätta om olika tillfällen då mobbingen var som värst. Om när mamma och pappa berättade att de skulle skiljas, om alla dessa oändliga dagar med hemundervisning. Om hur nätterna av förstelnande rädsla har härdat mig. Om min tro, om mitt liv. Problemet är att det finns ingen anledning för mig att göra det, jag mår bara så jävla dåligt av att tänka på det hela tiden.

Att ha skrivit ner det får mig iallafall att må lite bättre, nu kommer det iallafall aldrig att glömmas bort.

Jag behöver allvarligt talat hjälp nu. Vad för hjälp? Ingen jävla aning. 

Det är det som gör det här så jävla svårt! Jag vet inte hur man botar tankar.. hur man botar minnen... jag vet inte om jag vill till bup igen. Förra gången var det enda som visade sig att jag inte klarade av att vara ärlig. Jag har aldrig klarat av att vara ärlig. Inte om allt, iallafall. Det känns som att en del saker skulle ingen, absolut ingen kunna förstå, om de inte varit där själv. Jag vet inte ens om det finns ord nog att försöka få någon att förstå det, allt är bara så jävla konstigt. Jag har försökt att förklara för mig själv men det är tamigfan helt jävla omöjligt. 

-jag ber om ursäkt för att ordet "jag" kommer upp ungefär 578436473065 i varje blogginlägg men jag måste skriva av mig-

Jag vet inte vem jag ska vända mig till. 

Det är 18 dagar kvar... 18! Snart kommer den där förbannade prövningen som alla "tror på mig", att jag kommer klara av. Jag blir galen... alla har sina egna saker att koncentrera sig på. Men folk säger att de alltid ska finnas där, det är bara en jävla missuppfattning allting. Det här är den största prövningen hittills skulle jag vilja säga, och visst, fullt med folk har funnits där under tiden då jag oroat mig för den men de har funnits där genom att säga att de ska finnas med mig hela vägen... jag känner mig knäpp, sjukt barnslig och egoistisk när jag skriver sånt här men jag är så otroligt trött på tomma ord och tomma löften.

Nej, nu tänkte jag skriva på ett nytt stycke men nu känner jag mig bara så jävla barnslig och jobbig, så nu ska jag fanimig ge mig. Jag har skrivit av mig lite iallafall. Jag hoppas att ni inte tar det här på för stort allvar och jag förstår att ni inte orkade läsa det. <_< Bonne nuit *bugar och tar av sig hatten* (pengar tack?) 

Jag försöker, varje dag, att inte låta mitt mående gå ut över de i min närhet - jag har alltid stört mig på folk som bråkar med sina vänner bara för att de är på dåligt humör, så varje dag försöker jag att verka så oberörd som möjligt. Men ibland kan man helt enkelt inte hålla desperation inne, och alla föräldrar/vänner/vuxna i närheten råder en att släppa ut allt - och när man väl gör det så får man skit för det. Sedan frågar de varför man håller det inne och gömmer det, är det så jävla konstigt då? Det blir som något konstigt, vridet jävla svek och det blir helt enkelt bara för mycket..

Haha, jaha, nu fattar jag... det var inte det att det var mig du ville säga allt det där till, det var mer att ha någon att säga det till... I get it.

Idag ar jag och Blue och kollade på en lägenhet i Nacksta - och jag kan säga OMFGvadjagvillbodär! Lägenheterna var ganska fina, mycket utrymme, nära till ica, nära till bushållplats, nära till bad, nära till pizzeria...allt isis behöver för att överleva! :D Jag hoppashoppashoppas på att mitthem-tjejen kan ordna en tvåa åt oss, i annat fall får vi bo i typ en studenkorridor där man bara hyr rym, och dela med någon annan tjej...det blir väl nödlösning för jag är inte tänd på tanken att bo med någon jag inte känner, men om vi får en tvåa så är det ju ingenting vi behöver bekymra oss om...^^

Efter att jag kom hem har jag bara sovit - fick kliva upp 11 idag så var massa trött -__- Och imorrn ska vi beställa från odium så jag äntligen får min kjol :D, och så ska vi repa en sväng tror jag också..^^ Hoppas.

Ja, ja, resten av kvällen blir det väl sims och hoppas på att min ängel kommer in på msn :< Usch vad jag saknar dig.

Känner mig aningen missförstådd i nästan alla mina relationer just nu, som om jag liksom inte får något tillbaka eller hur jag ska uttrycka mig... jag vill ha lite uppskattning eller något, bara lite "hej, våran vänskap betyder faktiskt nånting för mig, bara så du vet" - jag är en sån person, I need re-assurance!

Haha, och så stör jag mig så förbannat mycket på Mille just nu också. Liksom, "åh jag hoppas att det alltid är vi, jag skulle aldrig klara mig utan dig, lova att du aldrig lämnar mig, blablabla" och sedan "Nej, det är bättre såhär, det har jag tänkt på i flera månader. Den du har varit de senaste åren har bara fått mig att må dåligt, jag mår bättre utan dig" osv

Okej, suuure.

Idag har varit en ganska bra dag, har varit ensam hemma hela dagen, orkade bara inte följa med på träningen med gatumusikanterna... Fmeh >.<

Det kändes så jävla konstigt när jag skulle gå och lägga mig igår, så jävla mysko att se den tomma bokhyllan, det tomma skrivbordet, det tomma rummet. Kändes så konstigt att kolla upp på väggen och ingen Amy stirrade tillbaka på en... >.<

Kände mig inspirationsfull igår, vet inte om det var pga min ängel eller vad det är x3 Allting känns massa bra med henne - kan säga att det är by far det bästa förhållandet jag har varit i x3 Bara tanken på att hon finns där kan minska min ångest med 100% och det här är precis en sån situation som jag alltid har velat vara i. Det är skönt med någon som inte ställer så jävla mycket krav...finally. Jag hoppas att du inte tvivlar på min kärlek till dig!

Haha, anywho, det jag skulle komma till var att jag kände mig inspirationsfull igårkväll så jag skrev lite om Amanda och Lovisa för första gången på massa länge x) Har en ganska bra grund nu, gjorde lite personbeskrivningar osv, så att jag har någonting att stå på senare.

"Alla tårar tar slut någon gång. Det tar lång tid innan de kan bryta sig ut ur ditt välbyggda skal, och när de väl gör det bränner de sig sin väg långsamt, långsamt ner för dina kinder. Varje millimeter de plågar sig fram gör ondare i dig än de hårdaste slagen, de vassaste rakblad. Ibland verkar skurarna aldrig ta slut, men efter regn kommer solsken, och ingen kan förneka den enorma lättnaden, den underbara tomhet som efteråt tar tårarnas plats.
Alla tårar tar slut någon gång, och de allra flesta glöms helt bort."

Så, jag känner för att skriva mer men jag har 0 inspiration, brukar oftast bara ha det sent på kvällarna då jag är jättetrött och till störst del bortdomnad i huvudet, det är mycket lättare att tänka då på något vänster.

Imorgon ska jag, Tina, Blue och Blues mamma Lena upp till Sundsvall och kolla på lägenhet- nu när besvikelsen över att Violet inte följer med har börjat lägga sig så känner jag mig ganska pigg på att flytta upp med Blue igen^^ Hoppas att lägenheten är bra, kommer definitivt aldrig att orka pendla mellan Jättendal och Sundsvall... >.< Yay på att kliva upp 5 varje morgon och ha 0 socialt liv på veckorna. Vet inte om jag skulle kunna bo hos Tina heller för jag tror inte de har någon plats för mig där. Så, jag hoppas på att jag och Blue får ihop någon lägenhet^^ Hoppas att min ängel också får det så det blir massa mycket närmare till varandra. <3

Och just det, imorgon ska få mina pengar av pappa så då kan jag, Violet & Blue massbeställa från odium! Den här underbara kjolen ska bli min då, förhoppningsvis;

Efter att mamma kom upp imorse och sa att jag måste röja på mitt rum så röjde jag ut hela jävla rummet - allt som finns kvar där är möbler nu... Usch, det ser hemskt ut när det är tomt! Hursomhelst så fick jag världens nervsammanbrott efter jag var klar och grät och grät och grät och det gick fan inte att sluta ._. Zappen fick typ panik och hoppade på mig och slemmade mig i ansiktet, hjälpte oväntat nog inte så mycket XD 

Anywayz, nu känner jag för att kolla på film men alla filmer är nerpackade ._. Och idag hittade jag min Nightmare before christmasfilm! :DDDDDDDDDDDDDDD

Usch, finns inte så mycket att skriva, vet inte riktigt hur jag mår. Känner mig fortfarande svullen och uttorkad efter jag grät sönder mig, orkar knappt sitta upp. Så, bonne nuit

-yay för onödiga blogginlägg- 

Nyss kom mamma upp till mig och sa att jag måste börja röja på rummet mer,

"det är faktiskt allvar nu"

Nej?! Säger du det?! Är det på allvar? Jag trodde det här var ett enda stort skämt, vilket är varför jag skriver blogg om det 57843065 gånger om dagen, gråter, skriker, har ångest över det varenda vaken minut. Men tack, tack för att du sa det, så jag förstår att det är PÅ ALLVAR.

Vart är stödet? Jag blir knäpp... 

Usch, jag hatar att vara sådär arg. Varför måste du nödvändigtvis vara en sån uppblåst och snobbig bitchjävel? Varför kan du inte bara försvinna ur mitt liv? Det finns en miljon saker jag skulle kunna säga till dig men jag har helt enkelt bara ingen energi att slösa på dig. Jag hoppas bara på att du NÅN GÅNG kan tänka dig att dra åt helvete och sluta störa mig, förstöra för mig och vara allmänt jävla jobbig!

Igårkväll fick jag ner alla simsexpansionspacken :D Så, sims hela natten och hela dagen, baby ;>

Jag saknar min ängel så jag nästan spyr, hon är asocial och verkar typ nere ._. Bläsch, I hate this. 

Den 6e ska vi upp och kolla på lägenhet, hade egentligen spelning med gatumusikanterna då så jag har lite ångest över det... Vi får spela 25 timmar som vi får betalt för, känns som jag knappt hunnit spela något alls, och om jag spelar 25 timmar för jag över 1000 kr vilket jag verkligen, VERKLIGEN båda behöver och vill ha. 

Anywayz, imorgon blir väl rensa ut massor igen... Usch, jag behöver något att se fram emot känner jag. Det här är jobbigt som det redan är men när man inte har något att se fram emot som belöning så blir det inte speciellt mycket lättare..