Jag skrev en ny låt i helgen, kom på att jag inte lagt upp den här än. Muha. Så, here goes.

Silent sparkles in the sky

Silent whispers, silent screams

Longing for the unknowing

With darkness for quiet company

Words examine my veins

While hands push through my defensive soul

Touching the deepest secret

My mind is black as coal

Carry the wind with your eyes

I can see the ice inside

Cry for me, let the tears speak for you

Let them freeze us out, oh won't you please cry?

You're numb and you're spreading in my heart

Slowly gracing edges of pain

The darkness and cold are loving you

With your face covered in pouring rain

Beauty flawed by razor tears

Calming your scared and crumbled heart

And the laugh, oh soft as feathers

Death was sleeping next to you from the start

You're dragging the pain, the pain of seven

But agony makes your dreams feel like heaven

Empty pages, filled with words

Will they ever gain meaning to me?

While storming forests tell me secrets

She's figuring out who next to be

Trust is dropping like rain and tears

She fell into my arms, you've lived through your worst fears

And though she is now reaching for the sky,

She, like me, would really like to...

~~

Tell me what you think

Kan jag inte få upphöra att existera, bara för en liten stund? Bara för att få vila mig... mig och alla mina sinnen. Mitt huvud dunkar och jag är så trött, trött efter alla intryck, efter allt som hänt. Efter alla små, alla stora tillfällen, alla saker som har hänt, alla saker och tillfällen som jag vet med mig att jag aldrig, aldrig nånsin kommer glömma.

Jag är trött efter alla dagar då jag bara velat öka dosen på de antidepressiva, bara för att se vad som hände. Trött efter alla dagar jag skar mig, trött efter all blodförlust, trött efter alla ord, trött efter alla löften, trött efter alla krossade drömmar och trött efter alla de timmarna jag känt mig som världens största misslyckande.

Jag kommer inte kunna glömma dig. Jag tänker på dig hela tiden... och jag vet inte riktigt vem jag ska prata om det med. Det är så uttjatat, jag har pratat om det så många gånger... det finns egentligen inte så mycket mer att säga, och när jag säger till någon att dina ord fortfarande ringer i mina öron blir de arga, de säger "men du vet att det inte är så. Sluta säga så!"... och jag tappar lusten direkt att prata om det.

Finns det ingen som förstår? Jag vet ingen som kan spegla sig i den här känslan... faktiskt. Jag vet att det finns många som kan det, men ingen jag kan prata med. Ugh, jag får så dåligt samvete bara av att skriva något sånt här... men faktum kvarstår att jag mår så jävla dåligt, så jävla fucking dåligt, fortfarande, efter allt, och ingen vill höra det mer.

Ingen vill att jag ska säga alla saker som sitter så jävla djupt inne... ingen vill höra att jag vill dö, att jag vill slippa. De vill att jag ska prata om det och inte hålla det inombords, men de vill inte höra det. Varför jag skriver det i den här bloggen, är en bra fråga, eftersom vem som helst kan gå in och läsa det. Jag bryr mig inte... jag vill inte bry mig heller. Jag vill sätta händerna för ansiktet, slänga mig på sängen och skrika, gråta, skrika tills rösten tar slut och tills tårarna torkar, och sen vill jag sova. Jag vill bara ligga kvar... Jag är inte riktigt säker på att jag orkar något av det här nu, inte riktigt. Men å andra sidan så jag har inte orkat det här på så himla länge att det nog är bra att någon tar tag i mig och säger åt mig att jag måste göra det nu, även om det gör förbannat ont... kanske det vänder någon dag. Jag har svårt att se det, men jag hoppas...

Jag rensade ut en kasse med mina gamla skolsaker från högstadiet, och hittade min NObok från 7an. Längst bak i boken hade jag skrivit något bloggliknande, om mitt liv, eller snarare om mitt liv vid just den tidpunkten. En bit in i texten hittade jag meningen "om jag överlever till min 13e födelsedag har jag tur, men det tvivlar jag starkt på"

Verkar som jag hade tur då, after all? Jag är snart 16... det är ju för fan tre år sedan... herregud.

Jag har börjat skriva så himla mycket mer och jag bryr mig inte speciellt mycket ifall folk inte orkar läsa den, om de tycker det är onödigt eller vadsomhelst, jag vet inte om det är för att jag försöker lägga allting bakom mig nu... det är bara så jävla svårt. Det kommer ta sån himla tid och det är synd att det är det jag inte har...

En sak slog mig i alla fall idag, att när vi har flyttat klart och jag har börjat på nya skolan så behöver jag iallafall inte må dåligt över att tiden går för fort. Nu kommer det bli "åh jag kan inte vänta till sommarlovet" osv, och inte tvärtom..

Jag har äntligen lyckas hamna i en situation där jag faktiskt litar på folket omkring mig, äntligen lyckas jag lita på att de finns där och inte tänker lämna mig. Men att lägga allt det här bakom mig verkar medföra någon konstig slags avskärmande känsla mot alla andra... de vill springa, de vill att saker ska hända, de vill att deras liv ska förändras och de vill ut i världen och klara saker, det... ja. Ja, det känns som att det bara kan vara för svårt att förstå ibland när någon vill ha massor med tid, massor med tid att reparera sig, reparera hålen som gått rakt genom själen, för att de inte vill ha massor med bra saker förrän de har helat sig och faktiskt kan njuta av att ha alla de här bra sakerna, och må bra.

Nu har vi flyttat in i lägenheten, satt upp datorerna (ofc) och vi har internet, äntligen.

De senaste dagarna har vart så EXTREMT jävla jobbiga och nu känner jag mig som en urkramad trasa..

I Fredags gjorde vi inte så mycket, förmodligen för lite, jag och Erik satt och spelade massa gamla spel som vi inte spelat på 58325734 år - typ Liero, Worms osv.

Kunde inte sova den natten förrän 7 (!) på morronen, här är en sak jag skrev på mobilen då;

"Det här är ju sjukt irriterande. Jag älskar att sova! Jag är en sovoman! Det är första gången på ganska länge som jag bara inte kan sova. Jag har så mycket i huvudet och nu är jag hungrig med, så jag kan likagärna ge upp. Klockan är 06:54 och jag tänker på saker som hur mycket man för två kostar i månaden, att handla tandkräm på ica och att köpa galgar på ikea. (Köper man galgar på ikea..? Det är väl klart, det finns ju fan allting på ikea, var inte dum)

Måste skaffa startpaket där med, just det just  det, vi måste komma på ett system för tvättningen också!

Det här kommer gå bra, det kommer det, men jag känner mig som att jag måste få det här gjort innan jag stressar ihjäl mig! Jag vet inte om jag vill att pappa ska följa med mig på första skoldagen, det känns som att jag borde försöka gå dit själv och få en bild av saken. Behöver tänka själv och då kan jag inte ha någon brevid mig som ska tänka åt mig.. Några dagar efteråt ska vi ut och göra nåt i lögdö däremot, det behöver jag absolut ingen bild av, då behöver jag pappa ._. 

En dag i taget, en dag i taget... Försök sova nu istället för att tänka på kreditkortskoder och handdukar. Det är nästa helgs affärer! Klockan är 07:01, en dag i taget... sov gott." 

ooooch 10 minuter senare:

"Gah jag kan inte sluta tänka, jag kan inte sova!

Jag kanske borde ta med stereon till lägenheten istället för till hudik, jag lär ju lyssna på mer musik där än varannan helg i hudik... Varannan helg?! Är du knäpp?? Hur fan ska få det här gå till?

Men ta och lugna ner dig, det här är precis den nystarten du behöver.

- Nystart?? Jag?! Skojar du? D:

Gah jagvill så gärna flytta hemifrån... Varje helg ska jag ju iallafall vara hemma. Det ordnar sig... Det är ju inte speciellt långt vi ska flytta, eller hur?

Gah, jag skulle göra vad som helst för papper och penna eller någon att prata med just nu.."

Aningen förvirrad vid den tiden på dygnet som ni ser :< Anywho, på lördagen rensade vi ut källaren, massa av våra gamla barnsaker låg där nere osv. Gick förvånansvärt fort. Somnade relativt ovaggad den kvällen kan jag säga!

På söndagen vaknade jag lite för sent, och vi började på en gång med att röja. Vi skruvade isär sängarna, tog ner porslin osv, allt det lilla sista. Vid 12 gick både jag och erik och la oss, Erik på en madrass i sitt rum och jag på soffan. Hade lite problem att sova men vid 1 somnade jag till en sväng, tills mamma gick ner och la sig vid 2 nånting,då vaknade jag igen och kunde inte somna om. Vad fan, överdriven stress blandat med überfullmåne = inte bra.

Aaanywho, vid 4-5 nån gång somnade jag, och vid halv 7 kom erik och mamma upp och vi gjorde det allra, allra sista innan flyttfirman (2 gubbar) kom vid halv 8. Så gick allting så extremt fort, när de kom och tog köksbänken och sofforna började jag må extremt illa och fick otroligt ont i magen - satte mig i den enda fotöljen som inte skulle med och satt där till typ... ja, vad kan den har varit? 11-12? Jag minns inte så bra. Iallafall när de hade tömt ungefär hela huset så åkte jag och mamma och erik in till lägenheten, låste upp, tog med sakerna som var i bilen upp in hit. Sen kom flyttnissarna och då somnade jag ett tag, vaknade, sov ett till tag. 

Vi har satt upp möbler (datorer) i mitt och eriks rum, mammas säng är uppe med, men resten är bara KAAAAAAAAAAAOS. Lådor, kassar, sopsäckar överallt >< Och Zappen är knäpp, han blev helt knäckt av allt det här.

Det är lite konstigt men jag känner mig redan ganska hemma här. Mamma ska tillbaka till huset nån gång under veckan och städa, lämna tillbaka nycklarna, and then it's all in the past. Vad säger man? Jag har ingen aning... Jag är så sjukt trött, och imorrn ska vi packa upp, jag ska klippa mig, möblera osv. 

Onsdag - jag och massa andra ska till backens och våldgästa, sedan ska jag hem till pappa och börja packa IGEN, saker tills vi ska flytta till sundsvall.

Torsdag - packa, packa, packa - om jag hinner ska jag vara med älsk, saknar henne som en gås x_x

Fredag - flytta till Sundsvall, så gott det går.

Lördag - fortsatt flyttning.

Söndag - Är vi förhoppningsvis hyfsat klar med flyttningen och kan ha färgparty, dvs färga våra hår, och jag HOPPASHOPPASHOPPAS att älskling kan följa med då... <3

Måndag - första skoldagen. Fick reda på att Tove Egelrudh och Olof Berggren ska gå i min klass - inte för att jag nånsin har pratat med någon av dem, men jag vet iallafall vilka de är. Vad det nu skulle vara för tröst...? Eum, jag vet inte ens vad de tycker om mig så. Men det spelar ingen roll, för jag ska lämna allting bakom mig och bli den jag vill vara. Jag ska inte bry mig mer, har jag bestämt. GOOD LUCK SHAWNEE!

Nej, men allvarligt. Jag har en konstig känsla om allt det här. Är det ett litet sting av längtan jag känner? Liiite, liiiiite? Eller är det hunger? <.<'

I dunno, jag kommer iallafall bli massa glad när allt det här är över. Kommer bli så skönt när allting har förändrats och jag inte står i mitten av förändringen, dagarna är lika långa som om de skulle ha varit tre på rad och USCH vad trött jag är ><

Idag är det min och älsks 1månadsdag<33 Vi har gått över enmånadsgränsen! Vad duktiga vi är x3 Jag älskar dig sjukt mycket ska du veta, du är en av anledningarna till att jag över huvud taget ser någon mening med att kliva upp på morgonen.<3

Förhoppningsvis kan jag spela någon dag med Violet & Blue - saknar mina bandmates onödigt jävla mycket, fuck.

Oh hjälp vad mycket jag har skrivit nu, förmodar att det beror på att jag varit så isolerad! XD Anywho, goodnatt. ;>  

... Och tänkte på att flytta hemifrån. Jag längtar! Blue är tydligen på ikea idag och handlar, gah vad jag också vill! O:Idag har vi packat undan det sista, typ tvsaker, datasaker och sånt, bleh. Och jag har dött av isolering och saknad! D:Well, förhoppningsvis har jag internet igen på måndag så vi hörs väl då hoppas jag.

Uhl på att blogga på mobilen, jag vet inte ens om det här kommer att synas...men jag hoppas.Jag blir knäpp utan internet och pengar på telefonen!, och det är ganska konstigt att jag kan vara inne här på telefonen när jag inte har pengar... O.o Anywho, igårkväll satt jag och erik och spelade liero, worms, microsoft football och djungeläventyret tills han gick och lade sig XD så går det när det verkligen inte finns ett piss att göra. Sedan jag vaken till 7 på morgonen för att jag inte kunde sova, låg bara

Nu får det fan vara nog.

Jag orkar inte obsessa mer över dig, jag orkar verkligen inte! Bara tanken på att du existerar gör mig förbannad - tanken på att du just nu förmodligen ligger och sover någonstans och att du tänker, att du går, känner, FINNS, jag blir galen. Jag hatar dig så jävla mycket och jag tvivlar på att jag nånsin varit såhär arg på någon!

Jag ska sluta "stalka" dig (IDIOTJÄVEL), du ska fan inte få komma åt mig mer, du ska inte få göra mig illa mer, jag ska släppa taget om allt det här för jag ORKAR INTE ha dig kvar i mitt liv, jag orkar verkligen inte vara  såhär arg, jag orkar inte hata dig såhär mycket

Jag orkar inte veta vad du gör varje dag, att du umgås med människor jag älskar, jag vill inte veta av dig, du ska fan inte få göra illa henne såhär!

Jävla as, VARFÖR VAR DU TVUNGEN ATT GÖRA SÅHÄR

Jag orkar inte gå och lägga mig nu.. (undrar hur detk ommer isg att varje inlägg/stycke börjar med "jag orkar inte"..? <.<)

Jag vill sitta uppe tills pappa och tina kliver upp, gå ner till dem, och bara GRÅTA. Gråta ut hos någon, det var alldeles för länge sen jag fick göra det nu.

Det känns verkligen som ingen av mina tre föräldrar förstår det här, jag vill bara skrika... gah, jag missbrukar bloggen nu, men det blir väl fler och fler inlägg varje dag eftersom det bara kommer närmare, och närmare, och närmare... varje sekund jag andas tar mig närmare. Om jag håller andan då? Om jag låtsas att jag inte existerar? Om jag isolerar mig? Om jag gömmer mig, om jag försvinner, stannar min tid om jag slutar känna och ingen vet var jag är?

JAG VILL INTE. JAG VILL INTE. JAG VILL INTE.

"Men Shawnee, vi har ju haft massor med möten och ordnat speciellt så att du kan få börja där..."

"JAG VET, jag vet redan att jag är jobbig och en jävla börda!"

"Nej, det var inte så jag menade..."

Precis som ni ändå inte tycker det...

f-f-fuck

Älskling, tack för att du finns och förlåt för att jag inte berättar allt, förlåt för att jag finns, förlåt för att jag är en sån börda...jag älskar dig sjukt mycket och jag vill bara att du ska må bra...

allting är extremt svårt nu, jag vill aldrig få dig att må dåligt men det dåliga är att när man själv mår dåligt, så fort man pratar om det får man de man älskar att må dåligt, även om de kanske säger att det inte är så så är det alltid så

Förlåt<3

Jag funderar på att skaffa en blogg på blogg.se istället för här... det är mycket finare där, men jag kommer säkert inte fatta hur man gör så det kommer jag säkert aldrig göra. Känner mig aningen paranoid nu, känns som bloggagratisnissarna kommer läsa det här och stänga av mig eller nåt :<

Måste bara säga;

BUFFYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYY <3333333333333333333333333

Ehum, ja. Jag har blivit kär. Buffy är världens bästaste...efter vänner.

Huhum,

jag orkar inte.. jag orkar inte reagera på det sättet som "väntas" av mig.. eller det som väntas av alla. Jag orkar inte bete mig efter de oskrivna lagarna, de tysta överrenskommelserna.

You want a confession? Finally? One of the things I don't dare to speak?

Well...

Sometimes, late at night, sometimes, all alone, sometimes, in bright daylight,

i can hear them

Frågan är bara hur jag lyckas med det här. Gång på gång på jävla gång... Hur jag alltid lyckas försätta mig i såna här situationer.

"Men det är ju inte ditt fel"

Eftersom att det händer om och om igen så måste det väl vara det på något sätt, eller hur?

Sista helgen.

Sista helgen.

Sista, sista och verkligen sista, aldrig mer. Inte en enda gång. Idag var kanske sista gången jag låste dörren - jag vet inte. Jag mår så jävla dåligt av det här så jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga eller göra.

Efter att jag hade pratat med mamma och hon sa att vi inte skulle vara där idag började jag gråta - fråga mig inte varför, för det vet jag inte - och jag grät hela vägen hem till pappa. Allting rasade ner på samma gång helt utan anledning men det var första gången jag grät självmant på...jag vet inte hur länge.

Allt jag vet är att det här, är alldeles för mycket för mig. Det här, och allting annat...(jag hoppas du förstår)

Ja, jag tänker på det ibland. Oftare och oftare faktiskt. Det sjuka är att helt plötsligt finns det ingen att prata med om det, ingen annan än ett svart tjockt skrivblock, och det som alltid gick så lätt att säga, det som alltid gick så lätt att säga när man egentligen inte förstod att folk tänkte saker om det, går inte att få ur sig längre. Jag försöker sluta tänka på det och en del av mig har alltid sagt att det aldrig kommer hända, men helt plötsligt är jag rädd. Rädd för att det kommer hända, men är det inte det jag har velat så länge nu? Har jag inte det? Jo, det har jag, bara inte såhär..